kampenomlycka

Ja de är samma skit ännu om jag ska vara ärlig. Jag vill ju inte bara ge upp men samtidigt kan jag ju inte ha det så här längre. Så snabt barnet gråter eller gnäller så ropar han på mig fast han ligger brevid barnet. Varför inte bara ta upp barnet? Som igår sov han hela dagen och gjorde inget här hemma eller bryde sig inte ens om barnet. När jag försöker prata med han så svara han inte eller så säger han Jag pallar inte bråka. Men de är väl inte att bråka när jag säger att han måste börja ta ansvar fö barnet eller fixa ett jobb..? Ja han ligger fortfarande och sover. Jag lovar att vid 17,00-17,30 går han upp för då slutar dom han umgås med och då ska dom iväg och spela som vanligt. Fattar inte va jag ska göra för att få han att förstå. Fick ett bra tips ang familjerådgivning eller Imam men nej han total vägrar de. Jag får väl fortsätta kämpa och se hur länge jag orkar de. Är det någon som varit i samma situvation som mig så skriv gärna till mig vill veta hur in bar er åt osv. Jag vet att jag är dum för jag målar upp att allt är så bra och fint in för alla runt om oss och att vi är så lyckliga och har de så bra och mysigt men det är helt tvärt om. Vet inte varför jag vissar en annan bild vill bara inte att någon ska döma oss eller så.
Tack för att ni läste!